Ingela Karlsson

Som Ålänning har man ett stort behov att vara nära vatten och hav. Det är konstigt om man inte har nära till vatten om man är ute och reser någonstans i världen. Före jag lärde mig att simma på ytan minns jag att jag bara kunde dyka under vattnet för det var mycket lättare.Minns inte hur gammal jag var men rätt liten. Det att jag var med i min första simtävling skolmästerskap i årskurs 1. 25 meter tiden blev då 1.08. Jo den tiden har nog förbättrats jag simtränade och tävlade en del som ung men slutade när man skulle måste satsa seriöst då var det så mycket annat som lockade och tiden räckte inte till.

Även om jag hade sett filmen "det stora blå" så visste jag ingenting om fridykning hade inte hört talas om det överhuvudtaget. Före jag vara och reste i Thailand och såg en annons i en tidning och kontakta dykfirman som hade den kursen. Det var 2002 den kursen gjorde att man fick en aha upplevelse. Kan man faktiskt hålla andan så där länge 3,17? andra dagen och gjord ett dyk ner till 17 CWT och 29 VWT
Men någon fridykning träning blev det inte före några killar här på Åland börja träna lite i poolen och jag hängde på dem. Så mycket träna blev det väl inte mest lek. Inför första pool tävling var jag med i Ängelholm 2005. Då var man en tok rookie som skulle tävla mot de bästa och jag var sjukt nervös.

Jag har aldrig riktigt blivit biten av poolfridykning utan vill dyka i havet. Det märkte jag när jag var nere i Dahab med 2 kompisar 2008 vi dök varje dag och tramsa och flamsa och allt var så där tokroligt och alldeles underbart. Fina färgglada fiskar, klart vatten och varmt vatten. Det är så fridykning skall vara. Jag fördubblade nästan mitt pb under dessa 2 veckor. Så jag åkte tillbaka dit 3 månader senare igen och var med i min första tävling. Då tog jag mitt första finska rekord i freeimmersion inte helt imponerande 36 meter men dock det djupaste som någon finsk tjej har gjort.

Jag gillar Dahab och har sedan dess varit där flera gånger. Träning och atmosfären är bra mycket andra fridykare. Allt är så enkelt i Dahab bara man har en boj och en lina så kan man dyka.
Nu har vi VM i Grekland och jag kommer att representera det finska landslaget. Det är mitt första VM och jag har sett mycket fram emot det. När det blev klart att det skulle bli Stavros som kommer att anordna det och att MeD Meet 4 kommer att vara före så började min planering/fundering och uppladdning om om om. Kan jag bli den första finnen som passerar 100meter. Nu pratar jag om No Limit alltså åka släde ner och ballong upp. Jag har gjort flera djup med släde men inte så djupt. Hur svårt är det eftersom 78 och 74 var superenkelt att göra ganksa otränad, vad kan man då göra som tränad??? Min plan har varit att åka till Kalamata när det börjar 1 september träna och adaptera mig för djupet och se vad som händer. Kommer jag att klara av att tryckutjämna så djupt? Vad kommer mina lungor att säga och mitt psyke?
Planerna är fortfarande att försöka göra nått djupt finskt rekord i No Limit men att det behöver vara 100 är inte lika viktigt mera. All släddykning är just nu så i fokus efter diverse insidenter. Dessa skrämmer mej inte det minsta, utan får en att tänka efter att man inte ska kamikaze dyka utan göra det man klarar av.

Just nu vet jag inte vad jag klarar av. Ingen aning. I juni var jag med om en olycka med min båt som kunde ha slutat väldigt illa. Jag har fortfarande problem med ryggen och knä.Men det kan även ha varit fridykningskunskaperna som räddade mitt liv. Fast jag bara kommer ihåg några få saker från olyckan så är det starkaste minnet mitt mantra. När jag tumla runt i vattnet och när jag var i kläm under båten så sa jag åt mig själv igen och igen tur att jag kan hålla andan,tur att jag kan hålla andan, tur att jag kan hålla andan.

Nu har jag mindre än en månad före jag ska till Kalamata hur skall man träna när man är skadad? Klart det går man kan mental träna och göra sina dyk i huvudet då tror kroppen att man gör de på riktigt. Jag kan hålla andan på land(fast det hatar jag). Det går att träna det gäller bara att det ska bli av.

Det är frustrerade och lite pinsamt att inte kunna åka ner till Grekland och veta att jag ska nu prestera det bästa jag kan. Utan åker dit och får se vad som händer.
Mina mål som var att försöka förbättra FIM rekordet och även försöka knipa CWT rekordet ligger just nu långt borta. Men jag har 3 veckor träning där nere före VM börjar så man vet aldrig.

När jag inte fridyker som inte blir allt för ofta så renoverar jag på mitt nyköpta hus, är ute med båten eller är på stugan. Om jag inte jobbar förstårs det gör jag varannan vecka på ett kryssningsfartyg där jobbar jag i kallskänken dvs med förrätter och desserter ett jobb som passar en gottegris som mig ganska bra.